Kända gator, kända ansikten, en del nya och de flesta glada. Jag är återigen i Murska Sobota/Bakovci i Slovenien för att delta i årets fjärde deltävling i Världscupen i Ultra Triathlon. Det bjuds på en dubbel Ironman (7,6 km (sim), 360 km (cykel) och 84,4 km (löpning). Förra året gjorde jag en tid på ca 29 tim 30 min. Det kändes som om jag skulle kunna putsa den tiden med ca 1-2 tim. Det var också ett delmål. Huvudmålet är alltid att fullfölja inom maxtiden.

PÃ¥ torsdagen (26/8) var det invigning, även denna gÃ¥ng lika pampig som den förra. Platsen för öppning var dock flyttad till ett vackrare och ett mer passande torg (Trg Kulture). Jag pratade en del med Peter Sajevec (Slovenien), förra Ã¥rets segrare pÃ¥ världsrekordtiden 19.40 pÃ¥ en dubbel, Wayne Kurtz (USA) och Guy Rossi (the God of Ultra). Peter berättade att han varit i Sverige vid tvÃ¥ tillfällen och att han älskade det. Ã…rets mÃ¥lsättning var att attackera världsrekordet. Jag svarade, att jag har 10 tim till innan jag släpar mig i mÃ¥l. Han betonade att alla som passerar mÃ¥llinjen i en Ultra triathlon tävling are Winners. Han blev lite sur att jag nedvärderade min egen förmÃ¥ga och poängterade det han tidigare sagt. Dessutom är Ultra mycket mer än en tävling, det är vänskap, underbar publik och en kamp mot sig själv och ens gränser. Han berättade att han kört Klagenfurt Ironman (en vanlig) och tyckte att det var värdelöst. Ingen pratar med nÃ¥gon annan, alla är inne i sitt, trängs, tävlar, gÃ¥r i mÃ¥l och sköter sitt. Peter sa att han skulle bjuda mig pÃ¥ vin när jag gÃ¥tt i mÃ¥l. Ok, that’s a promise, sa jag.

Fredag morgon, dopingtest som gick bra. Kl 16 skulle vi starta tävlingen, med sim (20 varv i öppet vatten). Det var varmt och mulet. Jag simmade, fast besluten att göra det med kraft. Låg 3:a några varv, men klev upp som 4:a. Jag hade Kolbova som låg på mina fötter i 5 varv. Hon vann trippeln i Tyskland och slog mig i simdelen i Ungern. Men jag vägrade att släppa henne förbi mig. Jag simmade på 2.28 (förra året 2.50). Kolbova slog mig förra året med 13 min i simmet i Slovenien. Daniel Maier (3:an) var ca 1 min före mig upp ur vattnet.

Växel till cykel och nu tänkte jag köra på (105 varv). Efter en fridfull timme på cykeln så öppnade sig den slovenska himlen för att stå på vid gavel i ca 24 tim. Herregud, vad mycket regn det finns på vissa platser. Viljan att äta avtog och jag bara slöt mig och körde. Tur att Gisse röt till då och då och sträckte över mos i plastpåsar, soppa, mackor och annat (Gel och snickers). Men jag åt inte som i Ungern. Även simmet var lite matfattigt. Förra året stannade jag var tredje varv i år var femte (en gång 4:e och en annan gång 6:e). Natten blev en enda lång plåga i regnet och kylan som tilltog. Vi var som vattensjuka katter. Några klev av och tyckte att det fasen i mig fick vara nog nu. Jag var avundsjuk på dem, när jag insåg att de snart skulle ligga nyduschade, mätta och otörstiga i en varm och torr säng. Trängde bort tankarna och körde. Ibland roade sig himlen med dundrande åsksmällar och blixtar som lyste upp hela området jag befann mig i. Det var fantastiskt, man såg allt som i dagsljus. Natten tog slut, men inte regnet. Vid 8-tiden var det dags för löpning. Jag klev av cykeln fortfarande som 4:a (13.24, den fjärde bästa cykeltiden, men ca 26 min sämre än året före, då i drömförutsättningar). Jag hade passerat Maier, men blivit passerad av Dario från Kroatien.

Löpning (56 varv) och mÃ¥let var att springa oavbrutet en mara för att sedan göra en utvärdering av det fysiska läget. Sprang ca 15-16 km i en följd och började känna av en allmän trötthet, inte pÃ¥ nÃ¥got speciellt ställe, bara matt. Fötterna som varit blöta i ca 15-17 tim började smärta av alla blÃ¥sor under fötterna. Jag har barnfötter (gÃ¥r aldrig barfota) och vattenskrynklade och blöta sÃ¥ är det kört. Jag började dela in varvet i en gÃ¥del (ca 200 m svagt uppför) och springa resten ca 1300 m. Det höll ca 10 varv (15 km) sedan blev det 5 min spring och 2 min gÃ¥. Jag kände att allt inte stod rätt till. Jag hade känt mig lite lätt snorig och kliig i halsen, med lätt huvudvärk under dagarna innan start. Men jag trodde att det var anspänningen (det var det kanske). Jag hade inte skött näringsintaget lika bra som i Ungern. Ville bara att det skulle ta slut. Det gör det ju förr eller senare. Sista 10 varven var en mardröm. Nu gick jag bara. Jag började bli rädd att kroppen skulle strejka. Jag var passerad av Maier, Wayne och Antal, jag lÃ¥g 7:a och var bestämd att inte tappa fler placeringar. Tony, Guy, Kolbova, Josip jagade och jag kände det. Helt plötsligt tog de helt slut, samtliga. Guy, Tony och Josip var i tälten och fick behandlingar. Kolbova stannade helt plötsligt upp framför mig och böjde sig ner, helt slut. När det var ca fyra varv kvar, började det bli obehagligt. Gisse gick med mig nu, i fall jag skulle ramla eller avvika frÃ¥n banan. Jag hade svÃ¥rt att gÃ¥ rakt. Jag började säga till Gisse att akta sig frÃ¥n katten framför hennes fötter, men det fanns ingen katt. Jag skyllde pÃ¥ mörkret. Det var nu mörkt igen, men nu var det lördag kväll. Jag frÃ¥gade Gisse vad alla människor gjorde vid vägkanten, i trädgÃ¥rdarna och runt en bil. Det fanns inga människor, det var grindstolpar, häckar, buskar och brist pÃ¥ ögonfokusering. Gisse började bli orolig och sa, ”om du inte lägger av nu, sÃ¥ tar jag dig av banan”. Jag ansträngde mig till det yttersta för att gÃ¥ rakt. När jag pÃ¥började mitt näst sista varv sÃ¥ ropade Peter (Ã¥rets vinnare, igen) Stefan! Han satt i tältet, med ca 200-250 människor, vi passerar varje varv. Han sträckte fram ett glas med rödvin. Jag skrattade, tog det och tog en klunk. Ska jag falla ihop, sÃ¥ kan jag lika gärna göra det med lite gott rödvin i kroppen. När jag gick ut pÃ¥ sista varvet stod publiken upp och jublade. Heinz (2:a) och Dario (3:a) skakade min hand och sa grattis. Jag själv var fortfarande inte hundra pÃ¥ att jag skulle klara det. SÃ¥ länge jag hÃ¥ller mig vaken sÃ¥ tar jag mig runt, men jag var orolig för att svimma. Fötterna gjorde sÃ¥ ont att jag trodde att bÃ¥da mina trampdynor var avskalade.

MÃ…LGÃ…NG! Herregud! Jag leddes upp pÃ¥ podiet av Susan (tävlingsledningen), förbi mängder av människor som ville skaka hand och som applÃ¥derade. Att de orkar. Jag älskar dem. PÃ¥ podiet var det dags för talet till publiken. Nu var det mitt forum och nu höll jag pÃ¥ ett tagJ. Jag öste lovord över publiken, arrangörerna och Slovenien. Det gjorde tydligen intryck pÃ¥ Murska Sobotas borgmästare, som erbjöd sig att personligen fÃ¥ köra mig och Gisse till hotellet. Dessutom skulle han se till att vi fick de pizzor Gisse pratat om att vi skulle köpa om jag kom in i tid;). Borgmästaren körde oss inte bara till pizzerian, han bjöd mig pÃ¥ varmt te och Gisse pÃ¥ en öl i väntan pÃ¥ bakningen. Sedan betalade han pizzorna. Vid hotellet bar han upp en del av vÃ¥ra väskor till rummen, och Ã¥kte ner och hämtade den sista. Nu trodde även jag att jag hallucinerade. Människan gÃ¥r till val i oktober, brottas med 20 % arbetslöshet i sin region och kl är nu vid midnatt. Han och kvinnan som under 30 timmar ropade mitt namn och sa ”säg till om du behöver nÃ¥got” gjorde starkast intryck pÃ¥ mig. Jag tror att det är Ishtoks mamma, han som mailade mig innan tävlingen och sa att jag bara skulle säga till om jag behövde nÃ¥got. Alla kläder jag använt under tävlingen och bytt till nya, var dessutom nytvättade och torra när jag Ã¥kte till hotellet. Vad driver dem? Sannolikt bara ren vänlighet. Ja, Peter och Adrian, sÃ¥ här är det sannolikt inte som det gÃ¥r till pÃ¥ vanliga Ironman-tävlingar.

Jag missade mÃ¥let att göra tävlingen pÃ¥ 27-28 timmar (tog 30.24), men jag vann en seger större än jag trodde jag var kapabel till. Gisse berättade att hon inte för ett ögonblick hade protesterat om jag sagt, att jag bryter. Jag anade det och kommenterade inte vädret eller nÃ¥gra känslor om att bryta. Peter gick i mÃ¥l som segrare pÃ¥ 21.44, drygt 2 tim efter förra Ã¥rets tid. Wayne (5:a) sa vid frukosten, dagen efter. ”What happened? After 30 K it was like the power was off. This race was harder than a Deca!” Wayne har sysslat med Ultralopp (löpning, triathlon, multisport) under 25 Ã¥r. Han blev totalsexa förra Ã¥ret i Världscupen. SÃ¥ att jag blev 7:a i det här sällskapet är inget jag skäms över. Inte ens om jag hade kommit sist. Att jag gick i mÃ¥l överhuvudtaget hade jag aldrig trott, om jag hade fÃ¥tt se förutsättningarna i förväg. DÃ¥ hade jag nog inte ens startat. Jag har ett skäl för en tatuering: ”Remember Bakovci 2010!” Men jag nöjer mig med att bara minnas.

Kämpa

Stefan