Bloggarkiv
Jag läste under förra veckan i DN om den s.k. "skuggbudgeten" (den som utformas av oppositionen). Det som fick min hjärna att snurra igång var en begränsad del av intervjun med någon från oppositionen. Jag kunde inte bara gå vidare och släppa sargen:). Med avkall på exakt citerande uttrycktes följande: "Vi höjer skatten för de som tjänar mer än en miljon kr per år. Det tycker vi är rimligt." Hm. Rimligt? Rimligt för vem, varför och hur tänkte ni då?
Jag ska försöka klargöra vad som gav mig vissa bryderier och jag ska använda mig av enkla exempel baserade på mina befintliga kunskaper inom området skatt. Påståendet av intervjuoffret baserar sig på tankar om vår omfördelningspolitik, det har jag förstått. Nu ska jag redogöra för skattebelastningen (för inkomster av tjänst). Alla vi som arbetar betalar ca 30 % i (kommunal) skatt på varje krona in (jag bortser från vissa avdrag och jämkningar m.m.). De som tjänar mer än ett visst belopp (ca 400 000 kr/år) ska betala ytterligare 20 % i statlig skatt. De som tjänar så mycket som ca 587 000 kr per år ska betala ytterligare 5 % i statlig skatt. Totalt blir det 55 % skatt på varje krona över 587 000 kr. Enligt oppositionen är det "rimligt" att den som tjänar över en miljon kr per år ska betala mer än 55 % på varje krona över en miljon. Jaha?
USA är inget föregångarland, utan jag förstår och finner det rimligt att vi alla ska bidra till allas väl och ve. Alla som arbetar bidrar med 30 % till samhälleliga ändamål. Vissa bidrar med 50 % på inkomster över viss brytpunkt. Är det rimligt? Det får var och en avgöra själv. Tanken är väl att om någon tjänar mer än ca 35 000 kr i månaden så har den råd att satsa än mer på egen och annans välfärd. Däremot kanske skattebetalaren inte inser det rimliga. Han eller hon blir väl inte en ytterligare belastning för samhället bara för att den tjänar mer/arbetar mer än andra. Tvärtom brukar anföras att mer arbete skapar mer värden. Det utgår ju mer/högre arbetsavgifter på högre lön. Den som tjänar mer, köper sannolikt mer varor och tjänster vilket gynnar omsättningen. Det rimliga är att så många fler har det så in i helsike mycket sämre att ett skattetryck på 30 % inte kan rädda alla och allt. Ok. Över 587 000 kr anses det återigen rimligt att de som tjänar än mer ska bidra än mer. Ok. Samhällets behov är ännu inte mättat. Nu anser oppositionen att det finns ytterligare skäl att pressa ut lite till ur de som arbetar mer, utbildat sig mer och längre och vars insatser är av så stort värde för köparen (den enda som i en marknadsekonomi kan bestämma värdet) av arbetskraften att denne får en (orimligt?) hög lön. Jag orkade inte ta reda på vilken procentsats som ska gälla för miljonärerna.
Jag skulle känna mig bekväm om jag fick svar på två frågor. 1. Vem/vad ska bestämma var gränsen för rimlighet går? 2. Vilka behov är rimliga att tillfredsställa på andras (miljonärernas) bekostnad? Anta hypotetiskt att Sverige fick 100 mång-, mångmiljardärer. Anta hypotetiskt att deras skatteinbetalningar räckte till att fylla alla samhälleliga behov. Är det då rimligt att vi andra blir skattebefriade? Dessa två frågor ska inte uppfattas som partipolitiska. Det spelar ingen roll vilket parti som sitter vid makten, skatt kommer alltid att utgå. Eftersom inte hela världen tillämpar samma skatteregler så måste det finnas variationer i uppfattningar. Det jag söker är alltså vilken värdegrund hos oss människor som ska vara måttstock.
Jag tror att det skulle kännas lättare att tvingas avstå en del av inkomsten om jag visste var gränsen gick för rimliga bidrag till samhällets utgifter. Sjuka och sjukvård, polis, brandförsvar, barn, allmänna kommunikationer, vägar, kultur, skolor och alla/allt som inte är självvalt/självförvållat m.m. Men är det lika rimligt att den som ägnat 4-5 år av studier, arbetat övertid varje månad och kämpat kompromisslöst för en viss position eller visst yrke ska bidra till de som av eget val beslutat sig för att inte satsa lika hårt? Vem bevakar dessa orättvisor?
Känns det lika rimligt att Marit Björgen (norsk skidåkerska) som tränar hårdast, bäst och har störst talang av just dessa skäl borde få starta fem minuter efter alla andra, som inte tränar lika hårt, bra eller har samma talang? Skulle idrotten överleva om vi överförde våra värderingar från skattetänket till idrotten? Knappast. Men varför ska vi ha en annan värdegrund inom idrotten?
Oppositionen får hoppas på att de som tjänar en miljon inte väljer bort arbete när han/hon konstaterar att skattetrycket på varje krona är 60-65 %. Även en miljonär kan ju uppskatta att umgås med familjen, vänner och bekanta. I så fall motverkar det rimliga förslaget människors vilja att kämpa hårdare. Blir liksom inte värt att slita för de sista kronorna när det endast blir 35-40 öre kvar på varje krona, till skillnad från de första kronorna som är värda 70 öre per krona. Anar att en del miljonärer kommer att söka andra för dem rimliga vägar att få mer kvar av intjänade kronor. Eller så visar det sig att alla människor gärna jobbar mer för att få bidra mer. Om inte, så är det ju orimliga människor, eller? Om de som bestämmer att det är rimligt att betala mer över ett visst belopp, men den som avses väljer att avstå mer arbete eller högre lön, så måste väl dessa arbetsvägrare/lönevägrare vara osolidariska, eller?
Någon som kan ge besked om det rimliga i oppositionens förslag? Jag vill inte ha ett partipolitiskt resonemang. Jag vill ha ett svar som tar sikte på rättvisa och gränser för rimlighet eftersom vi anser att gåvogivarna ska känna att det är rimligt att ge mer. Vem avgör när andra tjänar orimligt mycket?
Kämpa, rimligt;)
En omtumlande vecka fylld med oväntade händelser. Efter förra helgen då jag kände av en förkylning och endast sprang 28 km i stället för planerade 42 så körde jag på under ett MTB-pass i början av veckan. Det blev startskottet för en återkomst av snor och dåsighet. Gisela fick behandling av sitt löparknä hos Peter (som jag gått till i tio år). Gisela gjorde sin debut hos en naprapat. En debut hon sent kommer att glömma. Först ström, sedan ultraljud och slutligen massage av den hårda sorten, inte den som njutarna får på Centralbadet, samtidigt som gurkskivorna svalkar ögonlocken.
Brynäs vann SM-Guld och jag tog som sagt mitt 13:e SM-Guld som soffcoach. Men detta guld coachade jag fram genom tystnad och frånvaro från TV-n. Orkar inte mer.
Fredag och Louise skulle delta i Stålbucklan (tjejernas motsvarighet till TV-pucken för pojkar). Stora Mossen och Louise representerade Södermanland. Just i detta ögonblick kan jag förlåta spelare och coacher i Södermanland;) Det lag som vann gruppen spelar just nu final. Samma lag valde tvåan i Louise grupp inför kvarten. Louise lag förlorade endast med 2-1 mot tvåan. Finallaget representeras av bl.a. Magnus Wernbloms dotter, say no more och det andra finallaget av Börje Salmings dotter, say no more. Jag såg dem båda smyga runt i hallen i fredags och anade att de inte scoutade utan hade någon dotter i något lag och skulle därmed förstöra för oss andra. Börje är ok, han har i alla fall spelat i Brynäs och tagit SM-Guld. Men på 90-talet tog han nog fel tunnelbana och spelade plötsligt i AIK? Nog om detta. Louise har i alla fall en pappa att brås på vars idrottskarriär aldrig tycks ta slut;)
Igår satt jag för första gången och tittade på en Grand-Prixfinal i simning. 50 m fjäril. Han jag kollade på vann dessutom. Jag satt på läktaren med hans sambo Ida. Efter loppet när vi gick så lovade jag att Ida skulle få springa med oss om hon och Lars lovade att lära oss att simma. Jag lovade dessutom Lars att han skulle få träna sig trött när han är klar med sin karriär. Han känner dock en viss fasa inför att springa sig trött. Vem har inte gjort det. Kan jag, så kan han.
Idag så har vi cyklat ett MTB-pass i den fortsatt så sköna senvintern. Jag har konstaterat att nästa gång vi åker till Florida, sannolikt inte blir nästa vinter, utan i slutet av pågående vinter. För den tycks inte ta slut, men runt jul så bestämmer jag mig för att nästa vinter börjar och då är vi redan där:)
Kämpa nu, snart är det Valborg och då kan ni värma er utomhus.
Det mesta är sig likt. Vår, kallt och snö. Vi valde emellertid rätt helg att resa från Stockholm. I helgen som gick var vi på besök hos en vän till mig som köpt sig en gård några km nordöst om Ängelholm. Det var en fantastisk gård och fantastiska omgivningar. För triathleter, cyklister eller andra uthållighetsidrottare är förhållandena exemplariska. Det finns flacka delar att cykla i eller springa och det finns kuperade delar som Hallandsåsen bara några kilometer bort. Jag och Gisela hade ett långt löppass inplanerat, 42 km, men p.g.a. att jag känt mig lite snorig och hängig så kortade vi av passet till 28 km. En underbar natur, långt från trafik, rödljus och stress.
Gården inhyser idag sju st. hästar men det ska bli fler. Två katter och en hund förgyller också gårdens liv och rörelse. Peter och Anette ska bedriva ridskola för vuxna, hästuppfödning, uthyrning av stallplatser, möjligheter till konferenser och övernattning samt uthyrning av åretruntboende. Gården är belägen 6 km från Ängelholms flygplats och dessutom gränsar gården till E 6/E 20.:)
Nu ladda för Lidingö Ultra (50 km) nästa helg.
Kämpa
Stefan
Ja, temperaturen utanför vårt hus inbjuder inte till några utflykter. Men den som delvis lever för träning som en livsstil måste ut oavsett väder och vind. Så vi har trotsat vädrets makter och vi har sprungit, cyklat och njutit av fysisk aktivitet.
Det som däremot har värmt är den uppmärksamhet Gisela fått av vänner, bekanta och nu också av tidningen STARK. Med ett leende har jag frågat henne. Vad var det jag sa? Mycket få saker sker över en natt, utan framgångens markörer kommer då och då och efter mycket tid investerad. Samhället (främst gestaltat av media) idag försöker många gånger ge en bild av snabba genvägar till lycka och framgång. Mycket sällan visar samma förespråkare resultatet av den snabba framgången. Bilder "före" och "efter" visar aldrig någon bild "under". Det vore spännande att följa upp alla snabba framgångar och sedan få se hur den förvaltats ca fem år senare. Jag må vara av den gamla skolan, men i den världsbilden lyser fortfarande orden: "DET FINNS INGA GENVÄGAR TILL FRAMGÅNG." lika starka.
Efter mycket slit har så mitt kära Brynäs återigen lyckats ta sig till en SM-final i hockey. Detta sker samtidigt som mitt lika gamla favoritlag Åtvidaberg stoltserar som lag nummer ett i allsvenskan i fotboll.:) Tyvärr så förlorade Brynäs damer finalen i hockey mot MODO med 0-1, i helgen. Men nu ska vi glädjas åt det som komma skall. Brynäs och Åtvid är resultatet av en 11 årings val av lag som är bäst för stunden. Under några tidigare år än 11 så låg AIK nära till hands. Pappa var AIK:are men jag var inte pappa:re så jag var tvungen att finna ett annat lag att gilla. När sedan Tord Lundström, Håkan Wickberg, Stig Salming, Lars-göran Nilsson, Stefan "Prosten" Karlsson, Inge Hammarström, Stig Östling och Wille Löfqvist m.fl. radade upp SM-guld på 70-talet så var valet enkelt. Samtidigt skojade Raffe Edström, Roland Sandberg, Conny Torstensson, Janne Olsson och Thomas Wernersson i Åtvid med sina motståndare. Så i början av 70-talet byggde jag upp mina känslor för fotbollens och hockeyns bästa lag. Åtvid har väl inte direkt rosat marknaden sedan 70-talet, men Brynäs har haft en del framgångar.
Numera är jag inte så starkt influerad av lagsport. Jag kan ta en förlust utan hat. Idag är jag influerad av människans förmåga att tänja sina gränser. Idoler idag är Gisela Lindoff, Charlotte Kalla, Guy Rossi, Per Elofsson (fortfarande) och Johanna Quaas.
Kämpa och le
Stefan
Efter första veckan i Sverige kan vi konstatera att det tyvärr inte gått en enda dag utan att vi längtat tillbaka. Att få vara med barnen är fantastiskt.
Jag har idag skrivit till såväl den vi hyrde lägenheten av som till andra i området där vi bodde. I år ska allt vara klart tidigt. Vi åker den 22 dec och stannar till 3 mars. Ska undersöka möjligheten att barnen ska kunna följa med och studera där.
Vad kan vi säga om första veckan här hemma? Jag har förstått att mina vänner och bekanta samt studenter tycker att vädret är riktigt trevligt. Om jag hade varit hemma hade jag tyckt precis likadant. Det är ju förvårkänslor i luften. Men attans, så känner jag bara kyla. Vi kommer ju för fanken från 2,5 månader med sol och i huvudsak + 20-30 grader varje dag. Då känns det tyvärr som ett nedköp att möta -10/+8. Sorry, vill inte vara negativ. Jag solar aldrig, men jag har armar som ser brunbetsade ut och det klarar inte Sverigesolen av att bevara. Jättekonstig känsla att inte känna vårfladdret i sinnet:)). Men jag ser fram emot när vårblommor och grönskan kommer. Även Florida hade vinter så det var en del grått och få blommor, så färgfyrverkeriet kan få oss att lysa upp.
Vi har återhämtningstränat under veckan, efter inrådan av vår tränare Petri. Mest löpning men även ett pass på MTB:n. Det var kallt på cykeln, burr.
I går såg jag årets deltagare i melodifestivalen. Jag kan inte mycket om musik, det ska sägas, men jag har ögon. Jag måste tillstå att ett flertal låtar var riktigt bra/hyggliga. Men hur ser folk ut? Pojkar med kraftigt sminkade babyfaces och hår som mött en tornado. Byxor med kängurupung och gjympaskor från 80-talet. Roligast klädd var den sista pojken, Danny. Han hade en svettdräkt (one piece) med insydda värmeslingor. Hur förbereder sig Anderssonskans-Kalle (han som lekte i repen innan tävlingen, Sade, eller nått, med kajalrekordet) och Danny-pojken en måndag när de ska till kneget? Det måste ju ta en herrans tid att få dem presentabla för tonårstjejerna på gator och torg. Eller ser de vanliga ut då? Avsminkade. Flinck tyckte jag var duktig med tanke på utgångspunkten. Ranelids bidrag förstod jag inte riktigt. Hon som vann kan nog gå långt i den stora tävlingen i Baku, Baku.
Innan ni bemöter min syn på pojkmodet så vill jag tillägga att jag såg skojset på TV tillsammans med en 14-åring (tjej), 17-åring (pojke) och en 25-åring (tjej). Vi delade samma uppfattning, så min ålder räcker inte som utväg ur frågeställningen.
I övrigt har vi (preliminärt) lagt fast vår tävlingssäsong under 2012 (i alla fall t.o.m. sommaren). Det blir någon mara, några ultralopp löpning, en Ironman och kanske en halv Ironman.
Kämpa
Jag ska hålla mig kort (enligt mina mått mätt). Lördagen den 25 februari 2012 kl. 17.15 (lokal tid, Tampa, Florida) passerade Gisela mållinjen i Tampa, Florida, Double Ironman (sim 7,6 km, cykel 360 km och löpning 84,4 km). Hon gjorde det som första svenska kvinna och samtidigt som den yngsta kvinna i världen att fullfölja en Ultra Triathlontävling. Egentligen börjar denna resa långt innan detta ögonblick. Men det ska ni få läsa om någon annanstans, en annan gång.
Att bara fullfölja en tävling av den här kalibern är så stort, på många sätt, att jag vågar lova att få riktigt förstår hur mycket smärta, inre strider, vilje- och kraftansamlingar som samlas under drygt ett dygn. Tiden det tog för att nå denna historiska triumf blev 34 tim 3 min och 35 sek.
Vår plan var i huvudsak följande. Simningen skulle ske lugnt och samlat för att inte redan där göra av med för mycket kraft. Starten gick kl. 07.13 lokal tid (vi skulle ha startat 07.00). Jag skulle simma först som farthållare, med Gisela direkt bakom mig och Kari Martens direkt bakom Gisela. De enades om att en tid runt 2.40-2.45 nog skulle fungera enligt deras simkapacitet. Vi klev upp efter 2.43 och vi låg nog runt mittenplatsen i fältet. Vi simmade fem stycken i samma bana i en 50-metersbassäng.
Därefter vidtog cykelmomentet, Giselas svagaste gren (mentalt, men inte fysiskt). Jag hade sagt till henne att köra på låga växlar med hög kadens. Vinden var relativt stark under hela fredagen (ca 10-13 m/s och betydligt mer i byarna). Värmen nådde drygt + 30 och solen stekte. Vi avverkade varv efter varv i det tempo vi bestämt. Vi skulle inte vara först i mål, vi skulle i mål (maxtid 36 tim). Vid 19-tiden (lokal tid) blev det mörkt, så pannlampor på. Nu kommer vi till ett kritiskt läge av cykelmomentet. Vi cyklar i en park, stängd för trafik, som endast är till för motion på cykel, löpning, inlines o dyl. Varvet är 11 km och vi ska cykla 31 varv (vi hade dessutom avverkat en sträcka på ca 2 mil till varvet). Skymning, sköldpaddor, kaniner, tre ormar, bältdjur, pungråtta och rådjur korsade framför våra hjul under ca 45 min. Sedan blev det svart, lugnt och lite svalare. Gisela höll humöret uppe, som hon aldrig tidigare gjort. Tre varv kvar, nästa kritiska läge. Samma för i princip alla. Tre varv är ohyggligt långt när man är så nära och när man har varit på hjul i 33 mil (Sthlm-Jönköping). Gisela och jag samtalade lugnt och jag berömde henne hela tiden. Hon hade i princip legat ca 10-15 m (minst 10 m är kravet, får inte drafta) framför mig under hela cykelavsnittet. Jag (vi) bestämde att hon skulle ligga först så att inte jag drog upp ett för högt tempo, som hon försöker följa.
Löpningen startade för oss ca kl 2 på natten. Nu var det svalt (svalare). Banan är en vändpunktsbana, 1 400 m bort och 1 400 m hem, 30 varv. Vi sprang fyra varv i bra tempo, ca 22 min. varvet (inkl 2 x 100 m gå, dricka och äta). Under det femte varvet började Gisela att yra och be mig hämta stockar i skogen för att göra papper till vårt kontor. Hon såg viadukter (eller viaduck som hon bestämt uttryckte det) och stora grindar samt en polisbil i skogen. Nu blev jag bekymrad. Jag sa till Carolyn (vår fantastiska Crew) att vi måste bädda ner Gisela för en kortare sömnstund. Vi bestämde sex minuter. Upp igen och ut på nästa varv. Det fungerade inte. Jag beordrade ny sömn och nu förlängde vi sömnen till 15 min. Det fungerade rätt så bra. Vi ömsom joggade, ömsom gick. Nu var det bara någon tim kvar tills solen skulle gå upp och det kan hjälpa. Det blir en känsla av dag och sömnbehovet avtar. Vi sprang i totalt mörker med ficklampor, som enda ljus. Solen gick upp och det gjorde även Giselas humör, medvetenhet och fighting spirit. Nu kunde vi fortsätta att springa mer än gå. Efter några timmar av dagsljus dök min enda fiende upp under den här tävlingen. Den varma solen, den som steker. Jag fick relativt snart feber. Jag tror det är en sorts solfeber. Jag hade för första gången en stund av svacka. Det fick inte hota Giselas målgång. Carolyn, en ängel på två ben och utan vingar, gav mig två blåa tabletter. Det var Avidil (ungefär som Ipren) och efter ca 20 minuter var jag åter pigg som en lärkvinge. Möjligtvis en lite småtrött lärkvinge. Gisela hade nu ca 30 km kvar till målet. Vi sprang de delar där skuggan fanns och gick där solljuset forsade ner. Gisela började få ont i vänster knä, på utsidan. Av hennes beskrivning förstod jag att det rörde sig om "löparknä". Har själv upplevt det en del under mina övningar, men det var ganska länge sedan. Jag lugnade henne med att berätta om några tillfällen då jag själv haft det och tillade att det inte är något farligt, men att det gör fruktansvärt ont. Själv avslöjade jag inte att mina fötter och tår brann av smärta. Jag har redan blivit idiotförklarad på grund av att jag smörjde in dem med Vaselin innan löpningen. Timmarna gick och Gisela kollade med mig ca 10-15 gånger per varv, att vi hade gott om tid innan maxtiden skulle slå ned som en bila. När vi hade tio varv kvar hade vi ca 7,5 tim kvar till maxtiden. Tio varv är 28 km, så bara "väggen" eller skada skulle kunna stoppa henne från att bli historisk. Nu blev det mer gång än löpning på grund av hennes smärtande knä. Vi gick ett varv, i snabb takt, på ca 30 min. Jag hade siktet inställt på sex varv kvar och att vi då skulle ha 45 min att lägga på varje varv innan tiden löpte ut. Gisela började nu bli riktigt sliten. När vi inledde det 25:e varvet så hade vi 45 min att spendera per varv. Nu hängde Carolyn på oss när vi gick. Gisela kunde inte längre springa och med mina fötter så protesterade jag inte. Jag hade bytt skor, men de var ännu mindre än de jag hade kört i under 25 varv. Jag mötte Kari och frågade honom om jag kunde få låna ett par av hans skor. Han hade ett par 45:or (jag har 42). Perfekt, det var som att stoppa ner fötterna i himlen. Nu kunde jag springa igen, även om jag inte hade någon nytta av att kunna springa. Gisela hade sprungit klart. I nuläget sprang i princip ingen. Inte ens vinnaren Andreas Karall sprang sina sista varv, han var för trött. Jag mötte Kari igen och han ville byta skor med mig. Han hade sina 44:or och de började klämma nu. Kari byter skor i princip tre gånger under loppet. Han börjar med 43, sedan 44 och slutligen 45. Fötterna sväller så att det inte fungerar att springa i skor med din normala storlek. Fötterna brukar krympa till normal storlek inom ca fem dagar. Nu var vi nära, Carolyn gav oss Jellybeans, Gel, sportdryck, vattenmelon, Noon (electrolyter utan kalorier) och Alka Seltzer (typ Samarin) för att få oss att inte lakas ur. Jag bad Carolyn hitta på roliga intervaller av gång eller löpning. Gången var snabb och löpningen långsam. Gisela var helt inne i sig själv, så jag ville få henne att tänka på annat än "hur satans långt ett varv kan vara". Hon berättade att hon tog rygg på mig och bara stirrade på mina hälar när Carolyn lekte olika löp- och gånglekar med oss. Jag tror Gisela uppskattade det.
Ut på sista varvet, nu orkade t.o.m. Gisela le. Hon ville dock inte riktigt ännu säga att vi klarat vårt mål, som vi planerat för under två år. Vi hade ca 2,5 tim på oss att avsluta sista varvet (2 800 m). Nu såg vi svenska flaggan vid målet. Nu var Gisela lycklig. Hon ömsom log och ömsom småhulkade. Hon visste inte om hon skulle gråta eller skratta. Gisela i mål på 34 tim 3 min och 35 sek (jag på 34 tim 3 min och 37 sek). Hon bar den svenska flaggan i sin vänsterhand och hon var nu den första svenskan att genomföra en Ultra Triathlontävling. Hon är dessutom den yngsta kvinnan i världen att genomföra en sådan tävling. Större än så blir det inte.
Det kom 32 st. till start, endast 24 st. gick i mål. En av dem var Gisela Lindoff från Sverige. Förra årets 3:a David Jepson bröt. Han låg vid sidan av löpbanan ute vid vändpunkten och sov. Gisela hade bl.a. Chet Blanton, som redan på 1990-talet genomfört en Deca (10 Ironman i en följd) bakom sig. Bogie Dumitrescu som fullföljde Marathon des Sables 2011 hade brutit. John Price som 2010 deltog i dubbel Decan (20 Ironman i en följd, men klev av efter 7,6 mil simning, 360 mil cykling och 42 mil löpning – han hade 42 mil kvar) och 2011 i Run Across America, bröt efter ca 25 km löpning. Charles Kemeny var i Tampa för att slå världsrekordet på distansen dubbel Ironman. Efter nästan halva löpmomentet så fick han föras till sjukhuset på grund av utmattning. I en Ultra Triathlontävling ställer man inte bara in skorna och tror att det räcker. Hår på bröstet eller tuffhet i grabbgänget med stora ord, räcker tyvärr inte i tävlingar av detta slag. Det krävs fysik, medvetenhet om sina begränsningar och en hårdhet utan motstycke. Hårdhet ska då inte förväxlas med den hårdhet som främst män visar efter ett par stora starka öl. Men även de hårdaste kan tvingas bryta eftersom en tävling av nu aktuellt slag ställer sådana enorma krav på att allt ska fungera. Den som går lite för hårt kan komma att få betala senare. Under cyklingen gick flera ut för hårt och det skulle kosta. Under löpningen låg ett flertal deltagare vid sidan av banan och fick massage eller bara låg där för att ta igen sig lite. Ett flertal av deltagarna stod vid sidan av banan och spydde som hundar. Stackars Kari såg vi vid tre tillfällen stå och spy i skogen. Han är fortfarande på rehabstadiet efter alla sina olyckor och hemskheter.
Vi hade förberett oss under lång tid för den här dagen. De som inte själva deltar och som inte riktigt kan föreställa sig vad det handlar om brukar först fråga. Vilken plats kom du på? Vilken tid hade du? Folk kan ha synpunkter på att löptiden blir ganska lång. Den första fråga man bör ställa är, kom du i mål? Den andra frågan bör vara, hur mycket träning ligger bakom en sådan prestation? Gisela är i ungefär samma ålder som min/vår idol Charlotte Kalla. Hemma i stugorna sitter vi och himlar med ögonen när Charlotte eller reportern berättar för oss hur mycket Charlotte tränar och hur fruktansvärt slitsamt det måste vara. Ofta brukar de högpresterande idrottarna berätta hur skönt det ska bli när säsongen är över och det väntar lite ledighet och vila samt möjligheten att bara umgås med vänner och bekanta. Jag håller med om allt det här.
Gisela tränar i timmar lika mycket som Charlotte Kalla. Gisela läser heltid på högskola. Gisela arbetar extra på en bensinstation. Gisela bokar sina resor och tävlingar själv, hon planerar mycket av sin egen träning och hon lagar alltid sin egen mat. I princip gör Charlotte inget av det jag nu redogjort för. Min största kvinnliga idol, idag, är Gisela Lindoff. Utan serviceteam så pumpar hon sin egen cykel, finansierar sin idrott själv, bär och vårdar sin egen utrustning och ber mig ibland om massage på trötta ben.
Människor som Gisela är definitionen för tuffa människor, tuffa tjejer. Om damerna i det damlag, Huddinge IK (där jag sitter i styrelsen), vi följer skulle träna hälften så mycket som Gisela och ha samma disciplin, målmedvetenhet och tuffhet som henne, så skulle jag företräda en förening med svenska mästare i daminnebandy.
Under vår Floridavistelse har jag haft fullt med jobb (i samma utsträckning som hemma) och Gisela dubbla kurser med två tentor i februari. Vi har cyklat ca 140 mil och sprungit ca 40 mil. Dessutom har vi simmat flera mil. En vecka sprang vi 176 km uppdelat på sju dagar med dubbla pass varje dag. Vi snittade ca 25 km om dagen under veckan. Veckan efter hade Gisela tenta. Hennes resultat på tentan blev VG. Vi cyklade 89 mil på tävlingsbanan, uppdelat i fem pass. Under tävlingen blev det 36 mil, vi hade ett träningspass på 20 mil, ett annat på 18 mil, ett tredje på 10 mil och ytterligare ett på 5 mil.
Gisela, du har nu bevisat för dig själv att du är så tuff som jag påstått under det två år du förberett dig för det här. Vi har tränat, planerat, tävlat och förberett oss tillsammans, vecka ut och vecka in, månad ut och månad in. Vi har tränat i sol, i kraftig vind, i ösregn, i snö, i snöstorm, i kyla och hetta. Vi har haft underbara förutsättningar med bra väder, men lika ofta med väder ingen vill träna i. Vi har inte vikt ner oss, utan målmedvetet fortsatt framåt. Du har nu verkligen förtjänat ett av mina favoritcitat: "It´s not a question of how hard you can hit. It´s a question of how hard you can get hit and still keep on moving forward." (Fritt översatt från filmen Rocky V.).
Du är ett föredöme för alla kvinnor, unga som gamla. Du kommer inte vid 35 års ålder ha ett CV som imponerar när det kommer till krogliv, partyresor och annat som för många är essensen av att vara ung. Men jag vågar lova att desto fler kommer att vilja höra på dina berättelser från ungdomstiden än de andras berättelser om vilka krogar som gällde i ungdomen, vilka grymma partaj som bevistades och hur "fett kul" allt var då. I 15 år har du fått lyssna på hur mycket du missat. 15 år senare inser alla att deras berättelser inte skiljer sig speciellt mycket från andras. Så ingen orkar lyssna. Med ditt driv så kommer du dessutom hinna skaffa dig en bra utbildning till minnessamtalens epok. För människor av din sort finns inga begränsningar. I alla fall är det under inga omständigheter andra som sätter dina gränser. Det har du lärt dig nu. Dessutom får du möjligheten att se världen och träffa ett stort antal människor med samma intresse och nätverksbyggandet är i full blom.
Tack Gisela för att du vågade utmana dig själv, för att du plockade fram din tuffhet när den som bäst behövdes och för att jag fick vara en del av allt detta.
Din Stefan
Vi tackar vår kära vän Petri Hellberg som tagit hand om mycket av vår planering inför Tampa.
Kylan är över för den här gången, med undantag för några svala dagar i New York. Kl 04.45 hämtar taxin oss i morgon bitti.
Vi kommer att kommunicera via Face Book för den som vill läsa om vår vinter i väst. Vi har en gemensam sida om än den lyder under Stefan Zetterström.
Vår sida på fejjan. Kämpa!
Stefan
December går till historien, i min personliga bok, som den mest arbetsintensiva perioden i mitt liv. Jag har under de två senaste veckorna (jag har faktiskt räknat) snittat över 100 tim effektivt arbete per vecka. Nu återstår endast tre dagar katederundervisning sedan kliver vi på planet till New York på fredag morgon.
Träningen har så klart blivit lidande, men det kanske ändå är bra, då det inte blev något höstavslut i år. Har varit i kontakt med våra amerikanska vänner som väntar med cyklar, rutter och träningskompisar. Nu ska det köras.:)
Kari bodde här förra veckan. Vi ska vara klara med boken under januari. Sedan börjar förberedelserna inför trippel deca i spetember 2013. Då ska det köras 30 Ironman under 30 dagar. En Ironman varje dag. I nuläget är tre svenskar anmälda. Kari, min mentor och tränare Petri och Greger Sundin (Stockholmspolisen). Guiness Book of Records kommer att vara där. Det kommer att bli en intressant erfarenhet. Gisela och jag ska försöka att få tävlingledningen att köpa att vi vill köra en Ironman varannan vardag. Jag måste hinna skriva och vila lite;) För närvarande är Gardasjön i Italien tävlingsort för detta monster bland tävlingar för galningar. Men innan dess väntar andra tävlingar och utmaningar som jag och Gisela ska köra. Nästa sommar ska ju Kari köra RAAM (Race Across America) 480 mil. Jag och Gisela drar dit och servar. Men då får även vi chans att cykla med Kari. Det blir ca tre till fyra serviceteam som servar Kari. Så när vi har ledigt så kan vi cykelträna med honom. Det här innebär sannolikt dessvärre/dessbättre? att varken jag, Kari eller Gisela kan köra SUB 8 resp. SUB 9 nästa år i Vättern. Får väl nöja sig med några hundra mil med Kari i USA:) Livet är som Gröna Lund (för barn) hela tiden.
En av mina militärstudenter (kaptener och överste löjtnanter) berättade om en 100-åring och dennes världsrekord på marathon under året. Hm. måste jag ju träna på bra, så jag har ett rekord att sikta mot om 50 år.
Kämpa och le (jag har ont i käkarna) och ha en underbar jul, Nytt År. Jag kommer att skriva om vårt äventyr i USA. Vet inte om det blir på Face Book (I will let you know). Har tyvärr tvingats gå med i fejjan. Ett av mina bokförlag och en sponsor önskade det. F.n. är jag så hemlig därute att det inte går att googla mig. Sonen hjälpte mig att vara hemlig. Men poängen är ju inte att vara hemlig. Jag ska bli publik, men måste lura ut hur jag kan komma ut med info utan att det förväntas att jag ska uppdatera med inlägg om valpar, vindrycker, här är jag just nu på en gata i USA-inlägg o.s.v. Hur hinner folk?
Stefan
Och så blev det lite skidor denna vinter också:)) I kväll åkte vi på Högbos 1 400 m långa konstsnöbana, utanför Sandviken. I morgon går jag in på den sjätte vardagen i rad i katedern. Bara 12 katederdagar i rad kvar. Just nu visslar PM, böcker, tentor, webkurser, campuskurser m.m. runt ögonen och huvudet. Den 23/12 kommer jag att sova hela flygresan till New York. Det är bra så att jag är pigg när jag kliver in i Madison Square Garden för att avnjuta Rangers-Flyers:)). Svensk tid, när Henke fångar pucken i plocken, är när ni oroligt sover inför Julafton med all spänning, julmat, julklappar, rim, tomten och gröten. På julafton ska vi springa i Central Park som första träningspass på amerikansk mark.
Nu ska jag sova, för imorgon ska jag försöka underhålla ekonomstudenterna på Gävle högskola, innan kvällens skidpass.
Kämpa
Stefan
Måste göra något annat för en stund. Jag är cirka halvvägs i skrivandet av övningsboken till offentlig rätt. Herregud vad frågor och svar som formuleras för den vetgirige. Snart ska vi träna. Sen jobba. Sen kommer Gisela syster och hennes kompis som ska hyra vårt hus när vi hänger i USA.
En tävling kanske. Jag älskar citat, såväl att komma på egna som andras, förutsatt att det finns kraft i dem. Play it again Sam (eller nåt liknande) är inte ett sådant citat. Här följer ett antal citat (vissa förkortade och säkert felaktiga ibland, men besserwissers vinner inget) som ni ska gissa på. Den som först inkommer med rätt svar, vinner nåt (som jag har full frihet att välja vad det ska vara). Jag är enväldig domare och kan nöja mig med en uppgift som gör att jag begriper att ni förstått vem som sagt det. Jag bestämmer när tävlingen är slut och hur många rätt som räckte för att vinna (om ingen klarar alla).
1. Our people once were warriors. But unlike you, Jake, they were people with mana, pride; people with spirit. If my spirit can survive living with you for eighteen years, then I can survive anything.
2. Let me tell you something you already know. The world ain't all sunshine and rainbows. It is a very mean and nasty place and it will beat you to your knees and keep you there permanently if you let it. You, me, or nobody is gonna hit as hard as life. But it ain't how hard you hit; it's about how hard you can get hit, and keep moving forward. How much you can take, and keep moving forward. That's how winning is done. Now, if you know what you're worth, then go out and get what you're worth. But you gotta be willing to take the hit, and not pointing fingers saying you ain't where you are because of him, or her, or anybody. Cowards do that and that ain't you. You're better than that!
3. Du kan lura halva folket hela tiden eller hela folket halva tiden, men aldrig hela folket hela tiden.
4. Never in the field of human conflict was so much owed by so many to so few.
Så, nu fler frågor i offentlig rätt.
Kämpa och le
Stefan